Med hund mot ursprunget

I Habo kommun finns ett litet uns av Spetsbergen och Svalbard planterat. Det syns inte i land- skapet, utan bor i en människas stämning och längtan. Och du kan få chansen att förnimma en bit av den känslan om du är stämd på rätt våglängd. Skulle du inte vara det från början kommer du bli det, efter att ha träffat Ellen Nystedt och hennes draghundar.

Hökensås sluttningar kan tyckas långt bort från Spetsbergen, men inte för Ellen.

Kopplingen där emellan är solklar. Det är hundspannet som binder samman platserna. Och med sina naturturer på och runt åsen, med sina miltals av ljungbrämade sandvägar låter hon besökare från när och fjärran uppleva en bit av hennes upplevelser från Svalbard. En total närvaro i naturen.

Ellen pratar snabbt, klär spontant och innerligt sina tankar och känslor om natur, resor, djur och äventyr i ord. Hennes yta är inte ytlig, utan öppen och djup. Att ströprata är inte hennes främsta intresse. Som 24-åring och ganska pank biologstudent, drog hon till Svalbard för att göra färdigt sitt examensjobb. Men vildmarken lockade mer än plugg, och ett av de äventyrs- företag som var verksamma där behövde en hundbajsplockare – oavlönad till att börja med. Och mötet med hundarna innebar en djup förändring:

En slumpmässig revolution kan man säga, men en livslång kärlek tändes, förklarar Ellen. Jag fick chansen att följa med ut, och lära mig mer, från att inte förstå något. När jag kom hem från Svalbard klarade jag en månad utan hundar, sen har jag varit med hund i olika former.

Där uppe är hundarna livlinan ut i naturen, till civilisationens baksida, eller till dess totala avsaknad.

Där kan du inte säga att du ångrar ett bes- lut, och får inte glömma något. Jag har aldrig upplevt så lyckliga stunder av tysthet, ursprung och mening. Samtidigt är det en slags högsta form av meningslöshet, för du kan bara vara där i ögonblicket och ingen annanstans.

Att Ellen och hennes sambo hamnade med 14 hundar och två barn på Hökensås sluttningar några mil norr om Jönköping, med utsikt över hela södra vätterbygden, är en slags kompro- miss, men en ganska bra sådan har det visat sig. När examensjobbet väl var klart, efter tre år på Svalbard och som vargspårare i Norge, var det dags skaffa ett relevant jobb, medan biologut- bildningen fortfarande var färsk. Länsstyrelsen i Jönköping fick duga för ett vikariat, och på

den vägen är det. I dag så arbetar hon fritt med att planera och etablera naturskyddsområden i länet.

Jag får hjälpa till att skydda det viktigaste vi har – naturen, säger hon.

För mig måste allt ha ett meningsfullt syfte och mål – en värdegrund – annars kan jag inte fullfölja min plan. Syftet med mina hund- spannsturer är inte att åka hundspann bara, utan låta folk stanna upp och känna den där omedelbara sinnesnärvaron i nuet som man får i naturen. I synnerhet med hundspannet, som kräver total koncentration, med alla sinnen på helspänn – balans, syn, hörsel.

Kan det vara starten på något nytt, är jag glad. Att förändra synen på livskvalitet, vad vi längtar efter här och nu. Livet är nämligen skitkul hela tiden, säger Ellen.

Och då blir det också viktigt hur kaf- fet är odlat och hur köttet vi äter varje dag är producerat. Viktigare än att längta till nästa års Mallorca-resa. Vi kanske inte lever då ens.

Där har du syftet med Ellens företag Tur & Natur som hon driver från den egna gården. Att lämna ett bestående intryck och i något avseende rädda världen. Först och främst är det hundspannsturer som står på program- met, vilket alltså passar utmärkt på de fina sandvägarna här i ”lilla Norrland” Men hon ordnar också mossvandringar med snöskor, då man kan röra sig fritt över hela mossen utan att förstöra det sköra växtskiktet på toppen.

Nu på våren är det också tid att reka inför årets bäversafari, för att se var djuren valt att bygga sina bon detta år. Längre naturvandringar är något som uppskattas av många, då Ellens alla kunskaper om natur, växter och djur blir en källa att ösa ur.

Det gäller alltså att ha fler ben att stå på, som framgångsrik turist- och naturentreprenör, inte bara hundbenet, för draghundarna kan inte jobba i temperaturer över 15 grader.

Mina hundar skulle lätt kunna ge sitt liv för mig och springa tills de stupar och dör. Är det för varmt så blir de helt enkelt överhettade, så på sommaren är det tidiga gryningsturer som

gäller. Så får man stanna ofta och lyssna hur de låter och hur de flämtar. Är det för varmt återhämtar de sig väldigt långsamt.

Minus 10 grader är annars en perfekt komfortzon för dem, brukar jag säga.

Att handskas med alla dessa djur kan tyckas rätt kaotiskt, men inte för Ellen som läser av flocken direkt.

Det handlar om att ligga steget före, sen är det fast auktoritet och mycket kärlek som gäller från min sida.

Är det större grupper som kommer kan jag låna in 10 hundar till. Är man över 15 år låter jag alla som vill prova att köra själv, men även de yngre får möjlighet att prova kortare sträcka.

Jag låter gruppen bestämma hur turen ska gå, det blir aldrig samma någon gång. Är det mycket barn med så kanske vi stannar och fikar redan efter en halvtimme, jag har många vackra platser att stanna på, men egentligen bara tre olika lägerplatser.

I princip alla aktiviteter i Tur & Natur sker på andras ägor, inom ramen för allemansrätten, men Ellen är noga med att göra allt i sam- förstånd med markägarna.

– Ska min verksamhet fungera långsiktigt så måste jag ha goda relationer med dem på vilkas marker jag rör mig. Jag vill att folk ska gilla det jag gör. Gilla mitt syfte.

Ellen pratar om Svalbard och Hökensås lite som det vore samma sak, och innerst inne är det nog så, att det spelar ingen roll om det är färre isbjörnar och sälar här, och fler älgar och bävrar i stället, för henne är naturen den ”mindfulness” som många pratar om i ett försök att fly vardagsstressen. Här i naturen hittar man den i skarpt läge.